Fyra veckor hemifrån

En månad har nu gått sedan jag lämnade Sverige för USA. Nu är officiellt smekmånaden över och jag går in i ett stadium av frustration. Åtminstone är det vad forskare säger som har studerat människor och när man råkar ut för kulturchock. Och ja, det stämmer nog... Så jag vill varna alla känsliga läsare, då detta inlägg kommer bli allt annat än uppåt då jag hade tänkt att klaga lite på amerikanerna samt på situationen i sin helhet.

Jag börjar med att ta upp sådant som jag saknar. Förutom allt självklart, så som att jag saknar min familj, släkt och vänner, så saknar jag för det första vettig mat och vällagad mat. På gymnasiet gick jag på en skola som ej hade matsal och jag åt därför ute varje dag. Det är väldigt kul i början, men man blir fort less. Man kan verkligen säga att jag är less på maten här. Den är så fet och ohälsosam generellt sett (dock har cafeterian ett mycket bra grönsaksbuffé och fruktbord) och allt är såå oversizeat. Jag gör mitt bästa för att få in så mycket frukt och grönt jag kan genom att köpa t.ex. bananer att ha som mellis och liknande. Amerikanerna är besatt av att räkna kalorier och fett på allt, men de glömmer bort sockret och det är typ socker i allt (även det som inte är sockrigt som t.ex. tomatsås). Det blir bara så konstigt och så motsägelsefullt...

Det andra jag saknar är vettigt godis, typ lakrits eller riktig choklad. Det finns Snickers och liknande som är samma, men inte när det gäller lösgodis eller ens godispåsar. Då finns det bara Haribo-liknande godis med gelatin. Tack och lov finns det mörk choklad, det fungerar åtminstone! Sedan ska de ha jordnötssmör i allt. Jag hittade kuddliknande kringlor fyllda med jordnötssmör i en butik nära campus. Det finns även M&M:s med jordnötssmör (de är dock ruskigt goda)!

Det tredje jag saknar är mitt duntäcke. De har inga vettiga täcken här. Amerikaner bäddar med lakan också något mellanlakan som har samma funktion som ett täcke, men som ej är istoppad i påslakanet och allt bara glider isär och är omysigt.

Lite gnäll om amerikaner generellt: De förstår knappt att det finns en värld utanför USA. Detta märks för det första genom att de är sämst på geografi. Nu ska jag väl inte säga att jag är särskilt duktig själv, men jag vet åtminstone att Europa består av mer än England, Frankrike, Tyskland och Spanien (och ibland vet de inte ens det) och jag kan återge flera länder i varje kontinent, vilket inte går att sägas om amerikanerna. För det andra märks detta på att få amerikaner har varit ute och rest i världen. För många är flytten till universitetet den längsta resan de gjort. Många har inte ens rest utanför sin delstat och flera har inte ens rest runt i sin delstat. De är så himla ovetande om världen.

Dessutom är de flesta väldigt unga när de börjar universitetet. Jag delar till exempel rum med en 17-årig tjej (som fyller 18 i höst) och mentaliteten är så himla mycket yngre än svenska 18-åringar. De flesta börjar universitetet direkt efter gymnasiet, vilket innebär att juniors och seniors (de som går tredje och fjärde året på universitetet) börjar på att vara omkring min egna ålder. Detta innebär att det finns två läger kring teknik på campus. Vissa lärare anser att är man på universitetsnivå så är man här för att man själv valt det och kan och ska således ta eget ansvar (applicerat på teknik innebär detta att dessa lärare tror på att man inte använder facebook på lektionerna). Medan andra lärare har förbjudit teknik på sina lektioner, samtidigt som man denna termin på Baldwin Wallace måste ta med sig sin egna dator då de håller på att ta bort datasalarna. Hm, dubbelmoral?! En annan sak jag vill nämna är att en tjej jag lärt känna fick extra credits/poäng av sin lärare om hon deltog i en joggingrunda. Hon studerar sociologi och läraren är sociolog samt lär ut sociologi...

Living life in the U S A!